Inspiration

Jag har ju större delen av min andra del i spökskräckserien alldeles klar för mig där inne i huvudet, men något har saknats för att helt kunna få ur mig det. Igår på hemväg från jobbet lossnade det och idag hade jag med mig kameran till detta magiska ställe där det skedde. Jag får ofta inspriation av platser jag passerar och detta råkar vara en av dem. Tänkte att den måste förevigas så att jag kan påminnas om den även när jag inte cyklar förbi. Helt osannolikt kan det verka, men ändå: Eureka!

Walk in closet, eller: Hur tusan gör man för att klädkammaren ska bli så funktionsduglig som möjligt?

Helst glamourös också. Men det kanske är för mycket begärt med obefintlig budget.

1) Färgen på väggarna, jag spyyyyr!
2) Det fungerar inte med trådhyllor. Oavsett om man viker ihop kläderna eller inte.
3) Det fungerar inte att ha kläder exponerade för solljus, de bleks.
4) Det fungerar inte att ha kläder hängandes framme, det blir damm på axlarna.
5) Snedtak? Hur tänkte människan när hon valde att bygga hus med snedtak?

Jag hänger på Pinterest för att hitta bra lösningar, men hittar inga för mina specifika problem. Vilket är snedtak framifrån, över nästan hela rummet.

Någon som har en bra lösning? Tänkte ägna några dagar åt detta i sommar, för såhär kan jag inte ha det.

Sådant som händer

Yttepytte sak som man inte tänker på förrän man är singel: Alla kort som blir tagna på en själv har man tagit själv. Man har korta armar och avståndet blir som det blir. Jag börjar bli trött på närbilder av mig själv. Tänkbar lösning: Sluta ta kort på mig själv.*

Yttepytte sak 2: Den som bor i Göteborg måste vänja sig vid att vädret växlar snabbt. Strålande sol kl 17 betyder hällregn kort därefter. Den som har hjärnan på annat håll och springer iväg på restaurang kommer hem till dränkt litteratur och mobiltelefon som låg härligt bortglömda i solstolen.

*Mohahaha, lär inte hända anytime soon ...

Twittrar jag?

Herregud, jag twittrar! 

Eller nej, det gör jag inte alls, för: 

DETFINNSENANNANHANNALANS!!! 

Läskigt är bara förnamnet. Så om ni ser tweets från mig, så är de inte från mig. Ok?

Fin, rar och gullig?

Det är en knepig tid just nu. Åtminstone i mitt liv. Eller, nej, inte utåt sett, där ser det mesta ganska normalt ut, men inuti. Mein Gott, vad är det som sker i n u t i ? Som om hela jaget går och är glatt förväntansfullt och surt frustrerat samtidigt. Det blir som när kall och varm luft möts, det bullrar i hela mig. Hade det inte skett en massa gånger tidigare i mitt liv, så skulle jag ha trott på övergångsålder. Men alltså, den där åskan, jag kommer ihåg att jag kände den redan som femåring, och inte tusan var det något slags övergångsålder redan då. Det där med dualiteter, eller polariteter, ska vi kalla det för schitzofreni kanske? Eller ska jag vara snäll och kalla det för kreativitet?

Idag:

1) Avslutning 3:e klass för sonen. The love of my life, kristyren på tårtan, körsbäret på kakan.
2) Har vaggat omkring som en anka i fula skor.
3) Ville vara snygg.
4) Funderat över hur jag tänkte att p2 och p3 skulle kunna höra ihop.
5) Tänkte att jag måste göra något med mitt hår.
6) Tänkte att jag avskyr hår och att jag rakar av alltihop.
7) Har blivit kallad fin, rar och gullig av person jag aldrig någonsin träffat förr.
8) Funderat över hur trevligt det är att bli kallad fin, rar och gullig.
9) Tänkte att personen ljög.

 Fula och bekväma skor.

 Raka av eller inte? Eller kanske bara ta och kamma till sig?

  Hur kan man tycka att livet är svårt när det finns sådant här fint att vila ögonen på?

Såhär gjorde jag med blomman för att hänga om sonens hals. Det ville han inte alls att jag skulle göra. Jag hängde den runt en klasskamrats hals istället.

Konstig kvinna.

Mer tid

Jag är så o-originell att jag behöver mer tid. En massa mer tid! Förutom att jag kommit på trevliga förbättringar till mitt spökmanus, har jag även klart nästan hela uppföljaren och ... tah-dah ... uppföljaren till uppföljaren! Just nu befinner sig all text tryggt förankrad i min cortex, men där kan den ju inte förbli. När i hela fridens namn ska jag kunna skriva? *


*Jag gissar på semestern v.27, 28 och 29. Klarar jag av att skriva en sisådär 140.000 ord under den tiden?

Jag har blivit en sådan där

Jag som avskyr när folk inte svarar på kommentarer i sina bloggar, alternativt svarar många dagar senare, så har jag blivit en sådan själv. Skäms på mig. Eller, jag struntar inte i att svara, men jag svarar inte omedelbart längre. Tråkig typ, den där Hanna. Det enda jag kan säga till mitt försvar är att jag har geggamoja i mitt huvud när jag kommer hem från jobbet. Geggamoja, I tell you, är inget skoj när det inte är i sandlådan.

Förlåt hörni, jag hoppas kunna bli på alerten igen inom snar framtid!